Det började ganska tidigt, kan väl säga att jag växt upp med de. Men då var de väl inte riktigt min stil. Sen en dag så fick jag min första skiva och då var väl de hela kört, det fortsatte väl ganska lugn, tog till mitt beroende när jag var hemma, mamma och pappa har fått uthärda mycket.

Sen när jag fick min första walkman började jag kunna ta med mitt beroende ut till gatorna, bussarna, skolan. Men de var ändå på en lugn nivå. Sen när jag blev lite större fick jag ta över mamma och pappas högtalare och då blev de direkt på en högre nivå. Att dom högtalarna ännu går att lyssna på är ett mysterium. Sen fick jag kompisar med bilar och ljud, då hittade jag ett helt nytt sound som var helt underbart. Sen gick tiden och jag lyssnade när jag fick chansen, var ännu inget som jag såg som något livs viktigt. Så fortsatte de några år.

Sen har väl beroendet trappas upp eftersom. Idag kan jag inte funka eller leva utan musik, känner mig tom utan att ha något spelandes i mina öron några timmar varje dag. Jag får panik av att gå själv, åka buss eller bara vara själv utan musik, finns inget värre.!.

Så tänkte bara ägna ett blogginlägg till de som faktiskt alltid finns, utan nån som helst baktanke, Musiken!.Den är med vilket humör man än är på. Love to the MUSIC.!